Jag sitter och surfar runt på olika sidor för att få lite inspiration till farrucadansen som jag håller på att koreografera och ser många bra klipp och många mindre inspirerande. Det är så väldigt individuellt hur man tolkar en dansstil och hur mycket eget man lägger in i den och hur mycket traditionellt man väljer att blanda in.
Mitt i surfandet kommer jag in på ett klipp med Tomas de Madrid. Han dansar en infilmad Farruca som jag hittade på youtube.
Jag minns då tillbaka till första gången jag åkte till Spanien just för att ta flamencoklasser. Sommaren 1998 åkte jag till Madrid tillsammans med min dåvarande flamencolärare Stina. Hon peppade och övertalade mig att följa med och jag var väldigt sugen, men tänkte att min dansnivå inte var tillräcklig. Tillslut vågade jag mig ändå iväg och Stina och jag reste tillsammans och delade på ett rum i ett Hostal i Madrid.

Skolan vi skulle dansa vid hette Amor de Dios. Den hade ett stort utbud med klasser för ett flertal olika lärare. Man kunde välja koreografiklass, stampklass, händer och kroppsteknik eller bara kastanjetter och allt detta på flera olika nivåer.
En av klasserna jag valde var för en man som hette Tomas de Madrid. Han hade stora polisonger och såg rätt så bestämd ut. Jag var väldigt nervös och ville helst gömma mig längst bak i klassen, men vi var inte så många på just den klassen så man syntes tydligt och väl och kunde inte smälta in i väggen..Jag upplevde att han var sträng , rätt så dryg, noggrann och väldigt allvarlig, men hade på något sätt ändå glimten i ögat.Jag hade fullt sjå att hänga med och tyckte kanske att han var lite onödigt sträng för jag anser inte att man ska behöva vara det om man undervisar personer som ändå är där för att de väldigt gärna vill lära sig och verkligen gör sitt bästa.
Oavsett hur sträng han var, var det en otroligt häftig känsla att ta klass för en spanjor i Spanien tillsammans med andra otroligt duktiga deltagare. Vilken känsla det var i danssalen, vilken koncentration och kämpaglöd det fanns! Jag fick rysningar i kroppen och kände för första gången: ” Jasså är det så här det känns att dansa riktig flamenco” 🙂
Jag hade tidigare tränat och nött och njutit, men hemma i Umeå och hade ju inte förut upplevt dansen på samma sätt som nere i Spanien.

Dessa veckor i Madrid gav mig otroligt mycket. Både insikt i hur mycket det finns att lära, att det i princip aldrig tar slut, att det är så oerhört mycket kultur och känsla i dansen som jag aldrig riktigt hade kommit åt hemma i Sverige och hur otroligt många olika stilar och inställningar det finns till dansen, hur svårt det var, hur otroligt roligt det ju faktiskt är och framförallt att jag bara ville ha mer och mer!

Jag skulle rekommendera alla som någonsin har tänkt tanken att de vill pröva dansa i Spanien att GÖRA det! För mig tog det min dans till en helt annan nivå.Här kommer klippet jag hittade på Tomas de Madrid som fick mig tillbaka till juni 1998 för ett tag…